inlägg hundrafyrtiotre.

Perifera hörseln:
Allt du inte behöver veta om omvandlingen 
från akustisk signal till elektriska nervsignaler 

Ljud är tryckförändringar i luften, och vi kallar dem vanligen för ljudvågor. Dessa ljudvågor fångas upp av ytterörats synliga del, det som kallar för öronmusslan. Den består till största delen av mjukt brosk och dess ganska underliga utformning hjälper till att samla upp ljudvågorna, men också att lokalisera varifrån ljudet kommer samt skydda resten av örat från skada och väldigt starka ljud. Öronmusslan leder in ljudvågorna i hörselgången, som är ett cirka 2,5 centimeter långt rör som avslutas med trumhinnan. Hörselgången förstärker frekvenser mellan cirka 2000 till 5500 Hertz, och håret och öronvaxet som finns där skyddar den känsliga trumhinnan från skräp.

Trumhinnan är det som skiljer ytterörat från mellanörat. Trumhinnan är cirkelformad och lutar mot hörselgången, och den består av en elastisk vävnad som gör att den kan vibrera när den träffas av ljudvågorna. Dessa vibrationer överförs till kroppens allra minsta ben, hörselbenen. Hörselbenen är döpta efter sin form och heter hammaren, städet och stigbygeln. Hörselbenens uppgift är att omvandla ljudvibrationerna som trumhinnan förmedlar till mekaniska signaler. Vibrationerna når först hammaren, som är fäst i trumhinnan, och färdas sedan via städet till stigbygeln, som är fäst vid det som kallas det ovala fönstret. När vibrationerna omvandlas till mekaniska signaler av hörselbenen förstärks de, på grund av att benens upphängning skapar en hävstångseffekt, men också på grund av att trumhinnan är 17 gånger större än det ovala fönstret. Eftersom trumhinnan är större än ovala fönstret skapas en tryckökning i mellanörat, och den behövs för att signalerna ska kunna färdas vidare in i innerörats trögflytande vätska. Denna tryckökning är möjlig eftersom mellanörat är fyllt med luft som kommer från örontrumpeten. Trumpeten är oftast stängt, men den öppnas när man till exempel gäspar. När man tryckutjämnar när man fått lock för öronen, är det trycket i mellanörat som man förändrar.

När signalerna har nått det ovala fönstret vibrerar det, och skickar in dessa vibrationer i den vätska som finns i öronsnäckan. Signalerna befinner sig nu i innerörat. Öronsnäckan ser lite ut som ett snigelhus, och dess uppgift är att omvandla de mekaniska signalerna till elektriska nervimpulser. Vibrationerna färdas i vätskan i snäckan först förbi det som kallas övre trappan, når sedan snäckans spets och färdas sedan via den nedre trappan till det runda fönstret, som finns i slutet av nedre trappan. Dessa två trappor separeras av snäckhinnegången. Snäckhinnegången är vätskefylld och separeras från den nedre trappan av basilarmembranet. Basilarmembranet är smalare vid ovala fönstret och tjockare vid snäckans spets. På grund av detta kan en frekvensanalys göras redan innan signalen når hjärnan, eftersom den smala delen av membranet påverkas av höga frekvenser, och den tjocka delen av låga frekvenser. På basilarmembranet finns det väldigt känsliga cortiska organet. Cortiska organet innehåller celler med små fina hårstrån som löper längsmed membranet.  När vibrationen kommer in i snäckan påverkar den det cortiska organet, som också börjar röra på sig i en vågliknande rörelse. Denna rörelse uppfattas av hårcellerna, som i sin tur börjar röra sig och förmedlar denna signal till hörselnerven, som i sin tur skickar vidare den elektriska nervimpulsen till hjärnans hörselcentra.