inlägg hundratrettiosju.

Så då är man tjugo år, utflyttad och i visst avseende på väg någonstans. Komvux. För att rycka upp sig. För att få gymnasiekompetens, för att få pengar, för att kunna utbilda sig. En vecka innan kursstart får jag reda på om jag kommit in eller inte. Inte förr. Blir så jävla matt av ovissheten att jag inte har lust till någonting.
Därtill måste jag flytta innan nyår. Hitta nytt boende. Ha pengar att betala hyran fram tills det är dags att flytta igen. Aldrig ha pengar.
Och sen ska man ha tid till självförverkligande. Fungerande sociala relationer. Bildning. Se respektabel ut, vara trevlig. Blablabla, så intressant, berätta mer. Jag skiter fan i allt, låt mig vara, jag vill inte höra på och jag bryr mig inte om din utbildning, favoriträtt eller vad du anser är god litteratur eller BRA musik.
Alienation gemtemot vänner, bekanta, min egna kropp och mentalitet. Hejhej jag heter Kristina, jag är kommunist och gillar böcker och hatar kapitalismen. Du är ledsen? förlåt men jag hör inte och jag kan inte ställa upp för att det är så bortom mig att finna sympati och medlidande när allt jag känner är bitterhet som tar sig i uttryck som missriktad cynism.

inlägg sjuttiotre

Det finns få saker jag tycker är så stötande som böcker sorterade efter färg. 

inlägg femtiotvå.

Vill viga min tid till att slåss, äta chips, dricka öl och/eller ta droger, knulla med snygga främlingar samt läsa böcker. 
Eller: hitta på pojkvän, skaffa mig någon sorts utbildning och klappa någon på huvudet och bli kliad i håret och bara SOMNA brevid någon. 
Är en enda stor tonårsdepression och det är så sorgligt att jag vill grina.