Så fort jag träffar en man blir jag dum i huvudet. Hur ska man egentligen agera när intellekt och emotioner står i direkt konflikt med varandra?
Hur jag än gör utmynnar allt i idel cynism och självförakt. Det är jag som inte duger, jag som är ful, ovärdig och otrevlig. Hur förändrar man ett beteende när man är fullt medveten om vad som är fel, men helt enkelt inte anser sig vara värdig ett bättre alternativ, samtidigt som man känner sig alienerad från vänner, familj och så kallade drömmar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar