Jag har börjat tänka i monologer. Det var något jag roade mig med under större delen av min så kallade barndom och plötsligt har det kommit tillbaks i större, mer narcissistiska ordalag än någonsin. Jag, jag, jag.
Jag kan inte låta bli att tro att detta jag står motsättning, eller skymmer, mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar